Phakding - Namche Bazar

Kan man bli för bortskämd? När vi såg vårt rum på Khumbulodge i Namche Bazar var jag tvungen att ställa mig den frågan.

Men låt oss börja från början. Väckning 06.00 och efter att ha vaggats till sömns av det strilande regnet på kvällen hade Jakob och jag fått en riktigt god natts sömn. För resten av gänget var det mer blandat. Vissa hade sovit gott, andra mindre bra. Frukost serverades 07.00 och gänget valde en blandning av gröt, toast och äppelpankakor. Till detta dracks the, the med mjölk eller kaffe. De flesta är heller inte svårövertalade att anamma våra guiders uppmaning att ta socker i allt. Man hävdar att detta hjälper till att motverka höjdsjuka. Kroppens belöningssystem firar gigantiska triumfer uppmuntrar gärna till intag av “den vita döden”. Det får blir avvänjning när vi kommer hem..!

Utsikt under vandringen

Kl. 07.30 var det packning på och dags att börja vandra. Klarblå himmel och strålande solsken gjorde livet lätt. Temperaturen i solen ligger säkert på 15-20 grader men sjunker snabbt så fort solen gått ner. I den klara luften och solskenet framträdde även de omgivande bergen i all sitt majestät och det var svårt att hålla blicken på stigen. Trots att vandringen fram till lunch är ganska lätt då man inte behöver ta särskilt många höjdmeter är det ändå ansträngande. Luften är tunn och stigen allt annat än slät och jämn. Ofta tvingas man balansera på stenar och kliva bland rötter. Det är jobbigt och tar på krafterna.

En härlig dag i solskenet och värmen

Efter lunch börjar dock den verkliga utmaningen. Man måste då ta sig upp för den beryktade Namchebacken för att komma till dagens etappmål – byn Namche Bazar. Backen börjar på ca 2.800m och slutar på knappa 3.400m. Alltså ca 600 meters stigning. Det känns, jag lovar. En ca 1,5 till 3 timmars vandring i konstant uppförsbacke.  Jag fick dock trevligt sällskap i uppförsbacken. Amerikanen Wally Berg som jag träffade när jag var här för sju år sedan slog följe med mig och vi samtalade hela vägen upp till Namche. Wally är ett stort namn här och i USA. Med fyra egna bestigningar av Everest, otaliga andra bestigningar, av berömda toppar och rykte som en av de verkligt stora organisatörerna av expeditioner är han lika fascinerande som han är trevlig. Bl.a. berättade han en sak som gjorde mig verkligt glad. Han sade att berget Kalapathar som ligger i närheten av Everest tidigare, i hans ögon bara utgjort en bra utsiktspunkt för fotografering av Everest. Nu hade dock någon satt dit en ängel som skapat en atmosfär och känsla på Kalapathar som gjorde klättringen värd ansträngningen för bara den sakens skull. När jag då berättade att det var jag tillsammans med bl.a. Lena Ramfelt (som just då gick 200 meter före mig) som placerat ängeln där blev han på Amerikanskt vis alldeles till sig. Kul! Samtalet med Wally förde med sig två saker; 1. Det går inte att gå för fort om man samtidigt vill prata på de här höjden vilket i sin tur medförde att jag höll en väldigt ”lagom” takt. Nyttigt och bra då en för snabb vandring upp för Namchebacken kan leda till höjdrelaterade problem. 2. Jag hade trevligt och den 1,5 timme långa uppförsbacken kändes väldigt kort.

Delar av gänget ramme i Namche

Väl framme i Namche tog vi in på Khumbulodge. För mig personligen är det ett kärt återseende då jag efter tre tidigare besök fått en väldigt fin relation med familjen som äger lodgen. Att av Pemba Sherpa (alla sherpas heter Sherpa i efternamn) som driver lodgen bli tilltalad med orden ”Olov, you are back again” känns speciellt när man befinner sig på en så avlägsen och svåråtkomlig plats. Vi hade under vandringen uppför den långa backen blivit utspridda då vissa vill gå lite fortare, andra tar det lite lugnare. Men en efter en droppade vi in i lodgens stora matsal där vi bjöds på the och kaffe. Till sist återstod bara två personer. Richard och Inga. Inga hade under dagen tyckt att vandringen varit jobbig och vi var därför oroliga att hon inte skulle orka med backen. Jublet visste inga gränser när hon och Richard dök upp. Inga har utan tvekan utfört den största bedriften av oss idag! Jag är också imponerad av Jakob (14 år) som utan knot och stor energi klarade av backen galant. Det lovar gott inför fortsättningen.

Så till frågan om man kan bli för bortskämd. Jag har som sagt bott på Khumbulodge tre gånger tidigare. Jag har alltid älskat atmosfären och gästfriheten men rummen har varit små och väldigt enkla och att duscha har varit ett mindre äventyr med ytterst enkel dusch i korridoren som många vill nyttja och med tvivelaktig tillgång på varmvatten. Toaletterna i korridoren skall vi inte tala om. När vi nu blev visade till våra rum möttes vi dock av en överraskning. De nybyggda rummen är stora, komfortabla och har eget badrum och dusch. Vilken lyx! Av de förtjusta utropen i korridoren från de andra i gruppen verkade inte jag och Jakob vara de enda som tyckte att det var fantastiskt. Så, kan man bli för bortskämd? Jag och Jakob är i alla fall överens – nej! Inte här och inte efter den ytterst ansträngande dagen.

En s.k. Stupa med Buddhistiska böneflaggor
med berget Taserkhu i bakgrunden

Kvällen avslutades med en trevlig middag där de flesta valde lodgens specialitet – Yakstek serverad på en rykande och fräsande talrik. Mycket gott och uppskattat. Alla är dock trötta efter dagens prövning och det blev inte någon sen kväll. När jag skriver det här är klockan 20.40 och de flesta sussar nog redan. Jag skall ”bara” försöka få in det här på bloggen vilket är något av en teknisk utmaning (som jag får berätta om vid annat tillfälle) sedan kommer även jag sova sött hoppas jag.

I morgon blir det acklimatiseringsdag för de i gruppen som skall till Base Camp och Lobuche Peak. Förhoppningsvis får vi då vår första glimt av Everest om vädret är bra. Make a Kid Smile-gänget skall besöka Hillary school och byn Khunde.

Liten pojke i byn Jorsale