Home sweet home

Så var då hela gänget åter på svensk mark.

Ni har naturligtvis märkt att uppdateringen av bloggen haltat betänkligt den senaste veckan. Det finns tre orsaker till detta; 1. Det har inte funnits särskilt mycket att rapportera. 2. Det har varit svårt att uppdatera bloggen sedan min egen dator kraschade. 3. Jag har även fortsättningsvis dragits med den envisa infektionen som gjort att jag inte riktigt orkat uppdatera.

Jag får därför nöja mig med att sammanfatta de sista dagarna i Nepal när jag nu åter är hemma och har tillgång till pålitliga kommunikationsmedel och kanaler.

Dagarna i Kathmandu har spenderats i lathetens, återhämtningens och shoppingens tecken. En grundlig sight-seeing med stadens alla sevärdheter har också hunnits med. En expedition där man befinner sig två veckor på över 3.500möh tär på krafterna. Man känner sig ganska fysiskt urlakad när man väl kommer ner till Kathmandu igen. Alla har ett behov av att ta det lugnt. Samtidigt är det mycket som lockar i den stora staden. Tur då att vi bor "mitt i smeten" och kan göra koncentrerade räder ut i vimlet för att sedan dra sig tillbaka till hotellet för vila och återhämtning. Faktum är att de flesta av oss bytte hotell de sista två nätterna för att få ännu mer lyx, avkoppling och njutning. Hotellet Yak & Yeti är ett välkänt landmärke i Kathmandu och har en lång tradition av att husera trötta klättrare efter utförda bragder. Jämfört med de flesta andra hotell i huvudstaden, och naturligtvis lodgerna uppe i bergen, är Yak & Yeti ett hav av komfort, service och lyx. Allt till ett mycket överkomligt pris jämfört med motsvarigheter i västvärlden.

Sjukdomsläget i gruppen fortsatte att oroa en aning. Framförallt repade sig Henrik aldrig helt från son infektion. Han var trött, hängig och hade magproblem ända till avresedagen och kunde därför inte fullt njuta av dagarna i Kathmandu. Först mot slutet fick han antibiotika och då vände det. Jag hoppas han repar sig snabbt nu när han är hemma igen. Även min infektion vägrade ge sig. Jag är fortfarande dunderförkyld, hostar och känner mig allmänt trött och svag. Där har antibiotikan bara delvis hjälpt. Tiden får väl läka den åkomman antar jag.

Efter ett hjärtligt och känslosamt farväl till våra vänner i Nepal anträdde vi den långa resan hem. Vi lämnade hotellet vid 17.30-tiden lokal tid och var på Arlanda ca 16 timmar senare efter en mellanlandning i Doha, Qatar. En lång och slitsam resa. Vi var ganska möra när vi skiljdes åt på Arlanda men jag tror jag talar för alla när jag säger att lyckan över att vara hemma igen uppväger mycket av tröttheten. En av de absolut bästa sakerna med att åka bort är att komma hem igen. Home sweet home - there is nothing like it!

Återigen vill jag tacka alla er som troget följt bloggen. Det har varit otroligt inspirerande för oss att veta att så många läst om våra äventyr. På några få veckor har bloggen haft nästan 6.000 besökare (ej unika, många har varit inne många gånger, men ändå...). Era kommentarer har också varit värdefulla. Ett litet ord hemifrån kan ge väldigt mycket inspiration när man är långt borta och utsatt för fysiska och psykiska påfrestningar. Så, ett STORT tack alla ni!!

/Olov

Hela gänget med guider och bärare efter avskedsmiddag och avtackning i Lukla

Teamet lämnar Namche Bazara för att ta sig till Lukla (tisdag 10/5)

Jakob på Yak & Yeti - plötsligt slutade han längta hem... :-)

Hotell Yak & Yetis fantastiska trädgård

Namche Bazar - Lukla - Kathmandu

Man kan ju kanske tro att bara for att vi ar nere i Kathmandu skall allt strul med uppdatering av bloggen vara historia. Tyvarr inte. Pa vart, i ovrigt utmarkta, hotell finns tva datorer for oss gaster. Den ena fungerar bara ibland. Detta skapar koer vid den andra och gor det svart att komma at att uppdatera bloggen. Lagg till detta de standiga stromavbrotten i Kathmandu som kan vara i timmar. Det har alltsa tagit tre dagar att fa ut nedanstaende text. Men, hall till godo;

Jakob korsar bro pa vag ner fran bergen

Det ar alltid samma markliga kansla. I manader och ar har man langtat efter att aterse bergen och de underbara platserna i Khumbudalen. Nar man val natt, eller forsokt na, de uppsatta malen vill man bara ner. Ner till "civilisationen", varmen, de varma duscharna, den variationsrika maten. Slippa sova i sovsack, slippa kliva ur sovsacken i ett iskallt rum utan komfort. Slippa packa och kranga pa sig ryggsacken for annu en stravsam dag med vandring i den tunna luften. Efter 14 dagars liv i "falt" skapar det vantande livet i Kathmandu nastan halucinationer. Det gar fort nedfor berget. Sa fort att det ar svart att hinna reflektera over det som hant under vandringen, sa fort att inga foton tas (vi gar tillbaka samma vag vi kom sa forhoppningsvis har alla foton redan tagits), sa fort att alla intryck langs vagen reduceras till en stig som leder till ett bekvamare liv. Anda vet jag, om bara nagra veckor vill jag hit igen...! Om nagon undrar varfor far ni nog avsatta lite tid for den forklaringen. Jag tror namligen alla i ganget ar overens med mig om att det ar svart att forklara dragningskraften som skapar en sadan underbar kansla trots alla vedermoder. Man maste uppleva den for att forsta.

Det gick med andra ord fort nedfor berget. Man tar i princip dubbla dagsetapper jamfort med vagen upp. Nar val hela ganget var samlat i Namche at vi en harlig middag tillsammans. De flesta tog aterigen husets specialitet, Yak Sizzler och Malin och Martin fick i detalj beratta om bestigningen.

Nasta morgon var det tidig avfard mot Lukla. Hela ganget tryckte pa bra och efter bara ca 2,5 timmar nadde vi Phakding dar vi at lunch. Fran Phakding ar bar det uppfor till Lukla men anda nadde vi nagot utspridda Lukla pa under tva timmar. Den snabba marschen en effekt av acklimatisering, traning och hemlangtan.

Sjuk och trott men antligen en riktig kopp kaffe och en munk...


I Lukla tog vi in pa The North Face lodge som visade sig vara en mycket positiv overaskning jamfort med mina tidigare erfarenheter av lodger i Lukla. Har fanns t.ex. inga rattor som sprang omkring i vaggarna pa natten. Vi at middag tillsammans med alla barare och guider. Under middagen fick Jakob och Birgitta fina certifikat av Ang Dawa som bekraftade att dom bestigit Kalapathar och varit i Base Camp (Malin och Martin kommer fa sina toppcertifikat i Kathmandu) och vi delade ut frikostig dricks till alla de fantastiska barare och guider som hjalpt oss under expeditionen. Utan deras och Peak Promotions hjalp skulle ingen av oss lyckats med det vi nu genomfort. En harlig och trevlig kvall.

Nasta morgon ringde klockan redan 05.00. Kl.06.00 skulle vi namligen vara pa flygplatsen. Dagen innan hade flygplatsen delvis varit stangd pga moln och harda vindar. Detta brukar skapa kaos da massor av manniskor blir fast i Lukla. Kampen om att fa en plats pa de forsta planen nasta morgona kan ibland tom ta sig fysiska uttryck. Som sagt, alla vill bara ner till Kathmandu. I samlad tropp begav vi oss till flygplatsen, Ang Dawa bad oss vanta, gick fram till inchekcningsdisken och kom tillbaka med biljetter det stod en 1:a pa. Vi hade mao fatt plats pa allra forsta flyget. Det ar bara Peak Promotion som har den sortens inflytande! Vi landade i Kathmandu innan 07.30 och var pa hotellt vid 8. Det var knappt vi hann fatta vad som hande. Vilken uppvisning i organisation och logistik i ett land dar detta ar en bristvara!

Ombord pa forsta flighten for dagen fran Lukla. Bara Peak Promotion kan lyckas med det..!


Efter uppackining och vila begav vi oss ut pa "stan". Framforallt at vi en Gudabenadad lunch pa restauranten "Fire and Ice", en vasterlandskt inspirerad pizzarestaurant. En stooor pizza inmundigades tillsammans med en (naja kanske tva) stora ol. Mat vi halucinerat om i flera dagar. Magiskt! Lite shopping, mer vila (fortfarande sjuk) och en harlig middag pa Thairestaurant kronte dem otroliga dagen dar vi pa kort tid kastats fran de underbara bergen ned till den lika underbara "civilisationen"

Lange efterlangtad Pizza och inte minst, en stooor kall ol...

Da vi genom att komprimera programmet och inte behovt utnyttja nagra av de reservdgar jag alltid planerar in har vi tjanat tre dagar. Pga av detta ville de flesta av oss forsoka komma hem nagra dagara tidigare an beraknat. Tyvarr visade det sig dyrt att boka om biljetterna varfor hela ganget nu njuter av ledigheten i Kathmandu. Vi shoppar, ater gott, slappar och umgas. Det gar inte direkt nagon nod pa oss... :-)

Kathmandu


/Olov

Henrik och Lobuche Peak

Samtliga ar nu tillbaka nere i Kathmandu. Antligen har jag tillgang till lite mer palitlig datakommunikation och har bl.a. kunnat lasa era fantastiska kommentarer ordentligt. Jag vill baserat pa dessa kommentarer gora ett tillagg till mitt forra inlagg pa bloggen.

I det allmanna strulet med tekniken och mitt nagot vacklande halsotillstand missade jag att redogora for Henriks forsok att bestiga Lobuche Peak. Som jag tidigare namnt kande sig inte heller Henrik helt ok dagen innan toppforsoket. Han vill dock forsoka ta sig till det framskjutna baslagret for att dar fatta beslut om toppatack. Val dar insag han dock att fysiken inte rackte till for den tuffa klattringen mot toppen. Han valde darfor att stanna kvar i lagret nar Malin och Martin klattrade. Pa vagen ned "hamtade" de upp Henrik och fortsatte sedan ner tillsammans.

Jag skall senare idag forsoka hinna lamna en rapport om de senaste tva dygnen. Kanske aven med lite bilder.

/Olov

Succe' - Malin och Martin nadde toppen!

Malin och Martin pa toppen av Lobuche Peak (6.119m)

Kl.06.50 nadde Malin och Martin, tillsammans med guiderna Ang Dawa, Pasang och Nawang, toppen av Lobuche Peak efter bara tre och en halv timmes klattring. Otroligt starkt! Klattringen borjade kl.03.30 i skenet av pannlampor. Under natten hade det snoat rejalt vilket gjorde klattringen extra jobbig. Teamet spenderade ca 30 minuter pa toppen innan man borjade nedstigningen vilken tog ca 1,5 timmar. Efter en kort vila fortsatte de ned till Pheriche dar natten tillbringades. Idag skyndade toppteamet ner till Namche och den relativa komforten. Harligt at ha dom har!

Aven Birgitta och Magnus dok upp i Namche idag. Efter en ganska behglig dag fran Thengboche kom dom fram vid lunchtid. Birgitta ar fullt aterstalld fran sina hoghojdsbesvar men har lite magprolem orsakade av medicinerna hon ater. Magnus har fortsatta magproblem och nu kan det inte langre vara hojden, det maste vara en infektion. Han gick darfor till det lokala apoteket och fick antibiotika. Foroppningsvis aterhamtar han sig nu snabbt.

Jag har faktiskt matt samre idag an igar. Kanske satte den langa dagen igar sina spar. Dagen har spenderats i sangen knaprandes antibiotika och andra mediciner sa foroppningsvis kanner jag mig battre i morgon. Det kan behovas. Morgondagen bjuder pa en lang vandring hela vagen till Lukla, 6-7 timmar. Sedan vantar Katmandu - underbart!!!

/Olov

Birgitta far syrgas i base Camp - nu HELT aterstalld

Teamet i Everest Base Camp

Martin och resten av teamet pa vag mot toppen av Lobuche Peak

Malin towards the summit

Lite sponsorbilder - tack for hjalpen Ang Dawa da jag ju tyvarr inte kunde narvara... :-)

Sjonara moten - Fokuserade konferenser i underbar miljo

Cedecore trycker pa allt, med hog kvalitet.

Politisk reklam pa hog hojd - Samling for Sigtuna, Sveriges aldsta lokalparti

Timeout i Sigtuna - Sveriges basta Spa & Traningsanlaggning

Lite bilder

Underbar morgon i Namche Bazar. Sovit riktigt gott och sluppit hosta. Idag skall vi bara slappa och shoppa i vantan pa de andra. Lyckades de na toppen? Spanningen ar stor.
Den kraschade harddisken gor att jag inte kan ladda upp bilder fran min dator. Jag har nu lanat en dator pa Khumbulodge och plockar nagra bilder direkt fran den lilla kameran (systemkameran har forhoppningsvis varit pa toppen av Lobuche Peak och kommer senare idag). Jag kan dock inte garantera kvaliten pa bilderna. Hall till godo.

Mt. Everest Base Camp

Jakob i vart talt - Everest Base Camp, 5.350moh

Vilda bergsgetter pa vagen mellan Thengboche Namche Bazar

Malin, Martin och Henrik lamnar oss for att ta sig till High Camp pa Lobuche Peak. Kl.03.00 borjar toppatacken

Birgitta, Magnus, var guide Nawang och Jakob vid minnesplatsen ovanfor Thukla

Jakob far syresattningen av sitt blod testad pa kliniken i Pheriche. Han har otroligt hoga varden (90%) = mycket val acklimatiserad. En framtida Everestbestigare?

Pa vag mot Everest base Camp

8/5 - Teamet utspritt pa berget

Just nu sitter jag och Jakob pa underbara Khumbulodge i Namche Bazar. Det ar varmt (inte minusgrader pa rummet), rent (allt ar relativt), tjock luft (naja - 3.500m ar i alla fall battre an 5.000m), fungerande teknik (min dator strejkar dock fortfarande - troligen harddiskkrasck) och har finns lakare och mediciner.

Som jag rapporterat tog vi igar beslutet att splittra teamet ytterligare. I morse gav Birgitta, Magnus, Jakob och jag oss av fran Pheriche. Det var dimmigt och snoade latt. Jag hade redan vid sextiden varit ute for att se om det gick att skymta Malin, Martin och Henrik pa vag mot toppen pa Lobuche Peak men sikten var max 50 meter. Forhoppningsvis var den battre 1500m hogre upp dar toppteamet befann sig. Jag har inte fatt nagra rapporter sa jag vet inte hur det gatt for dom. Jag aterkommer sa fort jag vet nagot, jag lovar. Planen for oss andra var att Birgitta och Magnus skulle till Thengboche men jag och Jakob skulle fortsatta vidare till Namche Bazar. Eftersom det ar dubbla distansen jamfort med Thengboche skyndade jag och Jakob pa stegen och lamnade Birgitta, Magnus och en guide bakom oss. Da det ar min fjarde resa hit kande jag att vi inte bovde en guide.

Det blev en i manga stycken magisk dag. Jag madde, pa ren bonnsvenska, skit, tillstandet hade forvarrats under natten, men proppade i mig de tabletter jag hade. Efter bara en halvtimme sprack himlen upp och solen visade sig fran en klarbla himmel. Vi hittade ett tempo som blev till rena meditationen. Vi tryckte pa utfor och gick langsamt men stadigt uppfor. Min fysiska status tillat inga "sprinter" men med ett steg varannan sekund uppfor orkade vi ta de tva mordarbackarna (den ena tar 1 timme konstant uppfor, den andra 1 timme och 15 minuter) utan att det ens kanndes jobbigt. Det ar vad min van Wally Berg (Wally ar en av varldens mest kanda guider och tydligen van da han nar vi aterigen mottes, den har gangen i Gorak Shep for tre dagar sedan, presenterade mig for sin grupp av klienter som "my Swedish friend Oleg. Nastan ratt alltsa...) forra veckan kallade "Mountaineers tempo", langsamt men ihardigt. Hela vandringen fran Pheriche till Namche tog sex och en halv timme, vilket ar ganska snabbt. Da satt vi bara ner en enda gang i 40 minuter for att ata lunch. Inte ett pip av missnoje fram Jakob. Inte ett pip av klagan fran mig. Det magiska bestod namligen i att tempot gjorde att vi inte kande oss trotta, solen sken och vi var nastan ensamma. Helt otroligt! Langa stunder var det bara vi pa stigen. Vi stannade da och da till for att bara njut av det storslagna landskapet, de blommande rododendronskogarna och Everest som visade sig i all sin majestat. Vi fick tom se bergsgetter. Normalt oerhort skygga men nu bara 5-10 meter ifran oss pa bergssidan. Det blev en, trots sjukdom, underbar dag. Val framme i Namche checkade vi in pa Khumbulodge dar familjen omedelbart tog sig an mitt fall. Dottern (tandlakare utbldad i Canada) tog med mig till det lokala apoteket. Efter kort undersokning konstaterades "chest infection" och en dos antibiotika plus hostmedicin inhandlades. Kanske kan man fa sova i natt utan att hosta och ma lite battre om nagra dagar...!

Nu har vi just bestallt "Yak Sizzler", Yakstek som serveras pa rykande och frasande fat. Mums...!

Till sist maste jag lagga till nagot jag glomde beratta igar. Pa vag ner fran Lobuche till Pheriche stotte vi ihop med den svenske Everestklattraren Robin Trygg vi skulle traffat i Base Camp men missade pga vara olika scheman. Tillsammans med honom var ocksa hans flickvann Jenny och Oscar Kihlborg. Oscar, som jag via min svager kanner sedan tidigare, var tillsammans med Mikael Reutersward forste svensk att bestiga Mt. Everst 1990. Det blev ett langt och hjartligt mote mitt i backen upp fran Thukla och vi haller naturligtvis tummarna for Robin som troligen kommer forsoka na toppen i mitten pa naste vecka. Hall koll pa TV4 och pa hans blogg - lank finns till hoger pa den har bloggen!

/Olov

6/5 + 7/5, Problemen fortsatter med teknik och halsa

Lat oss borja med tekniken. Som ni redan forstatt ar det inte helt latt att fa tekniken att fungera over 5000m. Satellitsandaren vi har med oss har fungerat en enda gang (forra inlagget) men sedan inte igen. Till raga pa elandet verkar nu min dator lagt av ocksa. Det gor tyvarr att inga nya bilder kan visas.

De senaste dagarna har varit handelserika, som dom alltid tenderar att vara pa hog hojd. Jag vill, innan jag gar vidare, klargora en sak: Birgitta mar toppen - nastan for bra!!!

Det gjorde hon dock inte for tva dagar sedan. Under kvallen i Base Camp blev hon allt mer tyst och sag plagad ut. Jag tog jag Birgitta till det mobila sjukhus som finns i Base Camp. En snabb undersokning visade att hon led av svar hojdsjuka (13 pa en 15-gradig skala). Hennes syresattning av blodet var bara 49%. Snabbt fick hon hoghojdsmedicin och syrgas. Nastan omedelbart gick hennes syresattning upp till acceptabla nivaer. Vi ser alltid till att ha med oss syrgas och hoghojdsmediciner vilket visade sig bra da sjukhusets syrgaskapacitet redan var upptagen av andra hoghojdssjuka. Birgitta fick tillbringa natten med syrgas liggandes pa golvet i sjuktaltet. Hon hade hela tiden en av guiderna liggandes bredvid henne och jag tittade till henne vid tva tillfallen under natten och da sov hon sott. Hon tom snarkade lite gulligt i syrgas masken.. :-) Lakarna var ocksp inne vid flera tillfallen under natten och tittade till henne. Nasta morgon madde hon mycket battre och kunde sjalv, om an pa lite ostadiga ben, ga fran Base Camp. I takt med att vi kom lagre madde hon battre och battre. I dag har hon varit nastan olidligt pigg och velat prata under hela vandringen. Hon mar mao TOPPEN just nu och ser fram mot ett dygn i Thengboche med munkar och meditation.

Under natten i Base Camp fick jag kraftig hosta. Pa morgonen vaknade jag och kande mig rejalt forkyld men anda ganska ok. Nar vi val borjade vandra var det dock som att sla av en strombrytare. Under hela treken har jag kannt mig otroligt stark. Jag har troligen aldrig varit sa val forberedd bade fysiskt och mentalt som infor den har resan. Varje akclimatiseringstur vi gjort (vilka ar ganska tuffa) har kants otroligt bra och jag har aterhamtat mig omedelbart. Jag tror jag vagar saga att jag kannt mig lite starkare och fraschare an alla andra i teamet. Nu fanns det inget kvar av detta. Jag tog mig nastan inte ner till Lobuche dar vi skulle tillbringa natten, och det ar nastan bara nedfor. For fyra dagar sedan fick ju jakob en slang av forkylning och var rejalt dalig om ni minns. Jag tog honom da i min sang for att hjalpa honom halla varmen. Med osviklig inkubationsprecission brot nu min infektion ut med full kraft tre dagar senare. Dessutom gor hojden det inte lattare for kroppen att bekampa forkylningen. Val framme i Lobuche fick jag omedelbart "Sherpamedicin" som i stort bestar av massor av the med ingefara. Jag drog sakert i mig 2-3 liter. Jag stoppade dessutom i mig de piller jag hade med mig, Bl.a. grona och roda dunderpiller fram USA som Lena R lamnat nar vi skiljdes i Namche (tack Lena-synd att jag skulle behova ta dom...) och sedan baddadde jag ner mig. Nar jag vaknade i morse kandes det nagot battre. Hoppet tandes en aning. Jag drog pa mig kladerna smog ut ur rummet (Jakob sov som en gris - som vanligt.Han stortrivs med det har livet) och begav mig uppfor den lilla kullen bakom var lodge. Det gick i ca 10 meter, sedan tog det tvarstopp. Mitt bestigningsaventyr av Lobuche Peak var over. Nogon som kanner igen storyn...? For er som inte vet, i princip exakt samma sak hande for tre ar sedan, senast jag var har. Den har gangen kanns det dock varre. Jag har satsat mer och kannt mig battre forberedd. Men det gick helt enkelt inte. Jag har ingen kraft i kroppen. Jag tog mig darfor tillsammans med Birgitta, Jakob och Magnus ner till Pheriche dar jag nu sitter pa ett Internetkafe' och kanner mig elandig. Tack och lov att Jakob ar med, det dampar hamlangtan hogst avsevart. Han ar urgullig och stottar och trostar allt han orkar. Vilken liten superkille han ar!

Magnus ja, det ar tyvarr inte bara jag som har problem med halsan. Magnus var ju redan for ett antal dagar sedan tvungen att ga ner da hojden skapat problem for honom. Efter ett dygn pa lagre hojd kande han sig mycket battre och kunde ga upp igen. Val uppe pa 5000m igar aterkom dock problemen. Nu annu varre. Tyvarr var alltsa aven Magnus tvungen att ge upp drommen att bestiga en 6000-meterstopp. Precis som med Gittan mar Magnus battre nu nar han val ar pa lagre hojd. Tyvarr har lagre hojd ingen storre inverkan pa forkylningar sa jag mar fortfarande s k i t.

Kvar i topp-teamet ar nu alltsa bara Malin, Martin och Henrik. Jag ar dessutom lite orolig for Henrik som aven han kannt av forkylning de senaste dagarna. Malin och Martin ser dock mycket starka ut. Lat oss halla tummarna for alla tre!!!!

I morgon fortsatter vi fyra nedfor berget. Birgitta kommer stanna i Thengboche som planerat. Magnus kommer ocksa stanna i Thengboche da han troligen inte orkar langre da han ar trott efter magproblemen. Jakob och jag skall dock forsoka ta oss hela vagen till Namche Bazar dar det ar lite varmare och mer komfortabelt. Vi far se om jag orkar. Jakob ar jag inte ett dugg orolig for. Han verkar otroligt stark och pigg. Vi fick idag tillfalle att mata hans syresattning i blodet och han hade otroligt hoga varden sa lakaren. Faktum ar att vara sherpaguider i morse forsokte overtala honom att ta min plats i klatterlaget. Dom havdade bestamt att han med deras hjalp skulle klarat att na toppen och hade da blivit den yngsta nagonsin som bestigit Lobuche Peak. Han valde dock efter viss tvekan att passa pa erbjudandet. Synde eller lika bra? Jag ar kluven... :-)

Skall forsoka uppdatera bloggen i morgon nar vi ar framme i Namche. Om jag orkar. Rapporterar ocksa sa fort jag vet hur det gatt for toppteamet.

Nu sangen.....

/Olov

3/5 + 4/5 Obs två inlägg!!

Som jag misstänkte fick vi stora tekniska problem när vi gick över till sattelitsändning. Jag har inte kunna sända på två dagar. Därför kommer här två inlägg på en gång. Håll till godo.

3/5
Tyvärr har Magnus idag på morgonen tvingats gå ner och lämnat teamet. Han har mått dåligt i flera dagar och ville/orkade inte fortsätta upp. Framförallt har han sovit väldigt dåligt och haft problem med aptiten. Båda är symptom på att kroppen inte acklimatiserar sig som den skall. Känner han sig bättre i morgon efter en natt på lägre höjd kanske han kan gå upp igen. Om inte fortsätter han ner till den relativa bekvämligheten i Namche Bazar och väntar på oss där. Magnus har med sig en guide och bärare så han är inte lämnad ensam.

Dagens vandring var tung, mycket tung. Alla är helt slut nu på eftermiddagen och ligger och vilar (utom jag som ju måste blogga.. ☺ ). Egentligen är vandringen i sig relativt skonsam med ”bara” en rejäl stigning. Annars sluttar det ganska sakta uppför, men ändå uppför hela tiden. Det är trots allt 600 höjdmeter som skall tas mellan Dingboche och dagens mål Lobuche. Nej, det är höjden som nu i full styrka drabbar oss. Varje steg känns tungt och kroppen kämpar för att få tillräckligt med luft. Lobuche där vi befinner oss ligger på nästan exakt 5.000 m och här finns bara hälften så mycket syre som på havsnivå. Den fem timmar långa vandringen sög musten ur oss. Positivt är dock att alla bara verkar trötta, ingen uppvisar några allvarliga tecken på dålig acklimatisering. Vi har alla dålig aptit men än så länge är det inget stort problem. Vi tvingar i oss maten. Jättekul är också att Birgitta som mått dåligt några dagar, idag kände sig bättre och tog sig i lugn sansad takt hela vägen fram till Lobuche och mår dessutom bättre än de föregående dagarna. Henrik har även han gjort en närmast mirakulös come back. Han ser jättestark ut och mår bättre än på flera dagar. Jag måste också få berömma min ”lille” 14-årige son som strävar på trots att han idag var oerhört trött på slutet. Han uppvisar inga som helst tecken på dålig acklimatisering men det är en utpumpad liten gosse som sover i sängen bredvid mig just nu. Malin och Martin ser fortsatt starka ut även om de också var rejält trötta vid ankomsten till Lobuche.

Vi lät dock inte tröttheten hindra oss från en liten acklimatiseringstur ca. 80 höjdmeter ovanför Lobuche. Klättringen var väl värd mödan då vi fick en fantastisk utsikt över Khumbuglaciären, de majestätiska bergen och den vackra dalgången. Vi satt 30 minuter i solen och bara njöt. Vädret har för övrigt varit väldigt växlande under dagen. Ömsom sol, ömsom moln och till och med lite snö. Det är också betydligt kallare nu. Nu går det inte längre med shorts och t-shirt. Nu åker de tjockare plaggen fram. Jag utgår från att det blir minusgrader i natt vilket naturligtvis även påverkar innetemperaturen då isoleringen är obefintlig, fönstren dragiga och den enda värmekällan i huset står i matsalen.

Till sist vill jag också berätta att vi idag för första gången såg Malins, Martins, Henriks, Magnus (om han blir bättre) och mitt stora mål – Lobuche Peak. En både upphetsande och lite skrämmande syn. Det ser högt och brant ut…! Tack och lov intygar vår huvudguide Ang Dawa (som själv bestigit berget tre gånger) att vi har visat oss väldigt starka och att vi kommer klara det om bara vädret blir bra och vi slipper sjukdomar. Låter lovande!

Nu lite vila även för mig.

/Olov


4/5

Först en glad nyhet igen. Magnus mår bättre och är på väg upp. Vi får se hur hans schema kommer se ut nu när han tappat ett par dagar. Möjligen blir en bestigning av Lobuche Peak svår att genomföra då han missat acklimatiseringen. Men förhoppningsvis orkar han Kalapathar och Everst Base Camp.

Idag gick vi från Lobuche till Gorak Shep. Jag har alltid ogillat Lobuche av två skäl. Oftast mår man inte bra här pga. höjden, dessutom har jag alltid sett Lobuche som en smutsig och ofräsch plats. Jag får nu revidera min syn på Lobuche lite. Det har bl.a. byggts en ny lodge som vi bodde på. Mother Earth House som lodgen heter är naturligtvis ytterst spartansk men för att ligga på 5.000 meters höjd är den riktigt bra. Relativt stora rum, heltäckningsmatta (skönt när det är kallt), tapeter på väggarna i stället för nakna playwood-väggar och riktigt bra mat. Tyvärr gäller samma sak här som de flesta andra lodger så här högt upp, en enda toalett skall betjäna ett 40-tal gäster. Ni kan förstå köerna på morgonen...

Vandringen till Gorak Shep är inte särskilt lång och erbjuder bara en lite brantare stigning. De två timmarna är dock ganska sega då det konstant sluttar uppför och vi nu befinner oss över 5.000 m hela tiden. Mest led Jakob. Han hade redan igår en tung dag och på kvällen bröt en rejäl förkylning ut med ont i halsen och feberkänsla. Tack och lov inga symptom på höjdsjuka. När vi vilade under eftermiddagen tog jag honom i min säng för att han skulle hålla värmen. Vid middagen tvingade han i sig en talrik soppa och fick sedan lite tabletter och gick och lade sig. Han sov gott hela natten (jag var uppe vid 3-4 tillfällen och kollade honom) och i morse mådde han lite bättre. Dock inte bra varför vandringen till Gorak Shep var plågsam trots maklig takt. Martin som igår kväll plågats av huvudvärk mådde bättre. Malin och Henrik var också piggare än igår. Birgitta är mycket fräschare än för två dagar sedan och maler på i maklig men stadig takt.

När vi väl nådde Gorak Shep beslutade vi oss för att ta en snabb kopp the och sedan bege oss upp på berget Kalapathar. Vädret var strålande och från toppen av Kalapathar har man den utan jämförelse bästa utsikten över Everestmassivet och de kringliggande bergen. Det gäller alltså att passa på innan molnen drar in och utsikten försvinner. Jakob var dock så sliten att vi beslöt att han skulle stanna nere i Gorak Shep för att orka morgondagens vandring till Base Camp. Även Birgitta som hade det jobbigt skulle känna efter innan hon beslutade sig för vad hon skulle göra. Vi andra fyra begav oss dock uppför bergssidan.

Bestigningen är en oerhört slitsam historia. Den 5.650 m höga toppen på Kalapathar ligger nästan drygt 600 höjdmeter ovanför Gorak Shep. Stigen upp verkar oändlig och det är ett steg i taget som gäller. Med normalt trekkingtempo tar det ca 2-3 timmar att nå upp. Jag och Martin gjorde det, utan att ta ut oss, på en timme och femton minuter och Malin och Henrik var bara ca. 20-25 minuter efter oss. Det lovar gott inför Lobuche Peak då form och acklimatisering ännu så länge verkar vara på topp.

Kalapathar är en väldigt speciell plats för alla som orkar ta sig upp. Det är här som magin från världens högsta berg och de andra bergen runt omkring är som mest påtaglig. Det finns energier här som inte går att beskriva utan måste upplevas. Alla blir berörda på toppen. Många av er som läser bloggen vet att jag har ett väldigt speciellt förhållande till Kalapathar. För tre år sedan hade jag förmånen att få delta i ett världsomspännande fredsprojekt initierat av en svensk kvinna, Lehna Edwall. Som en del i detta projekt placerade jag och teamet jag reste med då ut ängeln Hope på toppen av Kalapathar. Det var en av mina starkare upplevelser i livet. Nu efter tre år återsåg jag henne. Helt insvept i böneflaggor och heliga schalart (s.k. Kator) stod hon där och välkomnade mig. Jag slängde av mig ryggsäcken och rusade fram till henne och släppte henne inte på fem minuter. Tårarna strömmade ner för mina kinder. Jag tror även de andra tre fällde tårar av rörelse för, som sagt, platsen är väldigt speciell. Möjligen är det här höjdpunkten på resan. I alla fall för mig. Målet att bestiga Lobuche Peak finns naturligtvis kvar men skulle jag av någon anledning missa toppen kommer jag ändå känna stor tillfredsställelse tack vare dagens upplevelse. Som inte slutar här. Vi stannade på toppen en dryg timme. Njöt av utsikten och stämningen. Jag hängde också upp böneflaggor på Hope och bad om lycka för familj och vänner, för teamet på berget och för den kommande bestigningen. Med stark sinnesrörelse sade jag hej då till Hope och vi började nedstigningen. Efter ca. 100 höjdmeter tittar jag nedför stigen och får till min oerhörda förvåning se min son kämpa uppför backen tillsammans med en sherpa. Då brast det totalt. Storgråtande sprang jag Jakob till mötes och länge kramades vi där på en av jordens mest fantastiska platser. Efter en lunch i Gorak Shep hade han kännt sig så bra att han ville försöka ta sig en bit upp. Ju längre upp han kom desto starkare blev viljan att nå toppen. Tyvärr orkade jag inte vända om och följa med honom till toppen, men tillsammans med sin sherpa Dendi fortsatte han uppåt. Jag var oerhört stolt och rörd, vilken liten kämpe! Ytterligare några hundra höjdmeter längre ner mötte vi Birgitta som även hon strävade på mot toppen. Det blev ännu ett känslosamt möte. Jag kommer antagligen sova gott efter all sinnesrörelse och allt gråtande…. ☺

I morgon bär det av mot Mt. Everest Base Camp. Där kommer vi träffa den svenske klättraren Robin Tryggs team (han själv är kanske uppe på berget). Vi kommer tillbringa en natt i deras läger (i tält för första gången på resan) innan vi vänder nedåt dalen igen.

/Olov

Teamet framför berget Pumori.

Birgitta fyller år.

Berget Lobuche Peak, ett av våra mål.

Olov återser ängeln Hope efter tre år.

Hela teamet på toppen av Kalapathar.

Olov träffar Jakob på väg upp till Kalapathar.

Besök i Katmandu

Igår hade vi möjlighet att träffa en äldre kvinna från södra Nepal som vigt sitt liv åt sin skola. idag en skola med 650 elever, varav ca 20 internatelever. Hon är fantastisk: Skolan har hon byggt upp från grunden, hon säger aldrig nej till en elev - om någon inte kan betala skolavgiften så måste det gå ändå. Hon beskrev barn som kommer till skolan utan skor för att föräldrarna prioriterat att betala skolavgiften, hon berättade med stolthet i rösten hur elever hon har haft i sin skola nu lever runt om i världen. Med entusiasm tog hon del av det material vi har kring vårt Trash Book Projekt - hon är "på"" Över 70 år gammal från en av de fattigaste delarna av Nepal så förstår hon utan tvekan värdet av Global Buddy Schools och ambitionen om att barn runt om i världen måste lära känna varandra bättre. Jag känner stor ödmjukhet när jag möter dessa människor, jag får massor av kraft. /Lena

Dingboche 4300.

Henrik tillbaka i teamet

Henrik is back! Vid 12.30-tiden dök han upp med sin guide Nawang och ser ut att vara I strålande form. I alla fall jämfört med sist vi såg honom och för att befinna sig på 4.300 meters höjd. Jättekul och vi är alla väldigt glada. Nu hoppas vi bara att han (och alla andra) orkar morgondagens tuffa fortsättning.

Dagen har bestått av lite olika saker för olika personer. Malin, Martin och jag gjorde en bestigning av berget Nagartsang peak (5.030m). Bestigningen tjänar tre syften. För det första hjälper den fortsatta acklimatiseringen att komma upp så högt för att sedan gå ner till Dingboche igen för att vila och sova. För det andra tjänar klättringen som ett tufft träningspass inför den kommande bestigningen av Lobuche peak. För det tredje är det ett litet test på hur formen är och hur väl acklimatiserade vi hunnit bli. Det är nästan 700 höjdmeter som skall tas och det är rejält brant på sina ställen. Utan att på något sätt gå på max nådde vi toppen på två timmar, man säger att det normalt tar 2,5-3 timmar. Ett väldigt glädjande besked när det gäller form och acklimatisering. Särskilt som vi alla tre kände att det fanns mer att ta av. Nu gäller det dock att vara väldigt ödmjuk på de ganska extrema höjder vi befinner oss på. Höjden kan när som helst få någon av oss att tappa all energi. Men väldigt lovande är det trots allt.

Jakob och Birgitta tog en vilodag vilket var nyttigt och välbehövligt. De tog sig upp ca. 100 höjdmeter ovanför Dingboche och satt i solen och njöt. Efter det gick de på shoppingrunda, vilket kanske är lite mycket sagt då Dingboche har 1,5 ställen att handla på. Det halva stället är bara ett hål i väggen med ytterst begränsat utbud. Lite godis, läsk och en bok blev det dock. Båda känner sig idag betydligt piggare än igår och Jakob verkar spritta av energi (kan vara allt sockret kanske… J ).

Magnus har tyvärr även han drabbats av höjden. Han har känt sig svag och haft problem med magen sedan igår. Han fick därför stå över dagens acklimatiseringstur och gick istället upp bara ca 70-80 meter. Tyvärr har symptomen inte försvunnit så vi får se i morgon bitti hur han mår och om han kan fortsätta med oss andra.

Nu blir det snart middag . I kväll blir den särskilt festlig då Birgitta fyller år idag och kommer firas med tårta (bakad på det lokala bageriet) och en lite present inhandlad här i Dingboche. Bilder från detta evenemang får komma i morgon.

Dock en liten brasklapp när det gäller de nästa dagarnas bloggande. Vi kommer nu för några dagar lämna de områden som har Internet. Bloggandet måste därför ske via sattelit vilket är något av ett hasardspel. Ni lär märka om det fungerar eller ej.

Till sist lite tankar funderingar om de mentala aspekterna av en sådan här vandring och klättring. Nu befinner vi oss nämligen på höjder där de flesta påverkas även mentalt. Det är få som kan genomföra en sådan här resa utan att få effekter av den när man väl är hemma igen. På den här höjden börjar kroppen signalera överlevnad. Det är så jobbigt att befinna sig här för kroppen att allt mer fokuseras runt basbehoven. I princip alla åker ner ett antal steg på Mazlows behovstrappa. Det handlar inte längre om självförverkligande utan helt plötsligt är mat, sömn, toalettbestyr och värme det viktigaste. Saker vi tar för själklart hemma i Sverige. Det är en oerhört nyttig resa för de flesta. Det finns även en annan mental aspekt av att befinna sig här. Bäst beskrivs den kanske i en några år gammal reklambild för klädmärket The North Face. En av världens bästa professionella klättrare, Pete Athans, står på toppen av berget Nuptse med ett 2.500m bråddjup framför fötterna och säger ”Sometimes I need to simplify my life to a point where all I think about is the next twenty feet, not the next twenty years”. Jag tänkte mycket på det under den hårda bestigningen av Nagartsang idag. Allt du fokuserar på är nästa steg, ingenting annat. De skänker en ro och harmoni som jag tror alla vi som lever i dagens komplexa, moderna, samhälle behöver emellanåt. Att under två veckor få vandra på denna fantastiska plats är trots ansträngningen, en själslig rening . Jag önskar fler fick uppleva det!

/Olov

Thengboche - Dingboche

Ama Dablam

Först en riktigt glad nyhet – Henrik mår bra och är I Thegboche efter en snabb marsch efter vad jag kan förstå. I morgon ansluter han till oss andra här i Dingboche. Riktigt kul att höra!

Sedan nästa goda nyhet. Äntligen visade hon sig i all sin prakt. Jordens högsta punkt, Mt.Everest, Choumolughma, Sagaramatha, hon har många namn, framträdde plötsligt efter ännu en molnig start på morgonen. Hela dagen vandrade vi strålande solsken med Everest, Lohtse (jordens fjärde högsta berg) och Nuptse framför oss och ett av världens vackraste berg, Ama Dablam, på vår högra sida. Det är bl.a. den här upplevelsen som får mig att återvända till Khumbudalen gång efter gång. Känslan är svår att beskriva. Man känner sig uppfylld av det fantastiska sceneriet, liten men ändå stor på samma gång. En rofylld tillfredsställelse infinner sig och man går mest och bara njuter.

Detta trots den ganska ansträngande vandringen. Egentligen är det inte så långt från Tengboche till Dingboche. Det är heller inga så branta backar vi upplevt de tidigare dagarna. Ändå är det rejält ansträngande. Ca. 500 höjdmeter skall tas och Dingboche ligger på drygt 4.300m och nu börjar höjden kännas rejält. Martin hade det slitigt före lunch men kvicknade sedan till. Birgitta hade det ganska jobbigt hela tiden men stretade envist på. Jakob tyckte precis som Martin att vandringen innan lunch var värst för att sedan kvickna till efter maten. Magnus kände sig också trött och fick ta i för att komma fram. Efter drygt fem timmars vandring var dock alla framme. Alla mår bra och har gjort ett kanonjobb under dagen.

Väl framme drog molnen, som vanligt frestas man säga, in och det började snöa. Vi tog en snabb kopp the och gav oss trots snöandet sedan upp ca. 100 höjdmeter ovanför Dingboche för att ge acklimatiseringen en skjuts. Allt enligt regeln ”walk high, sleep low”.

I morgon väntar ännu en tuff acklimatiseringsdag. Vi skall bestiga berget Nagartsang Peak (5.063m – alltså drygt 700 höjdeter från Dingboche) för att sedan gå ner till Dingboche för ännu en natt här. Birgitta och Jakob får dock stå över och vilar nere i Dingboche i stället. Båda har som sagt varit lite trötta under dagen och ska ju inte heller bestiga Lobuche Peak.

Men framförallt ser vi fram mot att få träffa Henrik igen!

Nu middag!

/Olov

Jordens hogsta punkt - Mt. Everest

Magnus och Birgitta narmar sig malet - Dingboche

Jakob leker med Sherpaflicka under lunchstoppet

Martin, Malin, Olov, Birgitta, Magnus, Jakob och Nawang i Thengboche

 med Everest i bakgrunden

Under vandringen med Ama Dablam i bakgrunden