Namche Bazar - Tengboche



Marc, Lena, Sharen, Helen, Inga och Richard
framfor Khumbulodge i Namche



  Så var det dags att ta farväl av Richard, Inga, Sharen, Helen, Lena och Marc. De spenderar ännu en dag i NamcheBazars omgivningar för att i morgon gå ner till Lukla och sedan några dagar i Kathmandu. Lena kommer dock fortsätta göra inlägg på bloggen rörande Make a Kid Smile-projektet så helt utan rapporter från det här gänget blir ni inte.

Vår dag har bestått av vandring till Thengboche. Tyvärr var vi bara sex som gav oss av från Namche vid åttatiden på morgonen. Henrik drabbades igår av symptom på höjdsjuka. Hans mage kraschade rejält och han kände sig helt slut. I morse kände han sig mycket bättre men var inte i skick att fortsätta vandringen. För att lugna Henriks vänner och släktingar och andra bloggläsare vill jag säga att vi hade bra kontroll på läget och det var aldrig någon omedelbar fara för Henrik. Då han i morse dessutom visade mycket bättre form än igår är risken för förvärrad höjdsjuka minimal. Henrik fick spendera dagen i Namche med vila och återhämtning och kommer med all sannolikhet kunna fortsätta vandringen i morgon igen. Ingen lämnas ensam så Henrik har egen guide och bärare med sig. Eftersom vi har ytterligare en acklimatiseringsdag i Dingboche på söndag kommer han komma i kapp oss där. Det Henrik råkade ut för är inte ovanligt och normalt heller inte farligt om man är uppmärksam på symptomen och vet hur man skall agera. Det visar dock att höjden till och med i den relativt lågt liggande byn Namche inte är att leka med. Det är därför jag med oro ser alla dessa totalt oerfarna turister som tror att det bara är att vandra upp till Base Camp och titta på Everest. Antalet personer vi redan sett räddas ner med helikopter eller på hästrygg är vida fler än under mina tidigare resor hit. I går hörde vi att en Australiensare dött av höjdsjuka då han försökt gå upp för fort och inte druckit tillräckligt med vatten. Vår grupp följer ett väldigt strikt acklimatiseringsschema som är väl testat och fungerar mycket bra. Dock utan garantier för att någon ändå kan bli sjuk av höjden. Vi har då säkerhetssystem i form av höghöjdsmediciner, extra syrgas, portabel tryckkammare samt, i värsta fall, direktkontakt med helikopterräddning. Ni kan vara lugna!



Vacker vandring upp mot Thengboche



Vandringen till Thengboche är av väldigt olika karaktär före och efter lunch. Före lunch är det otroligt lättgånget och mestadels nedåt. Det är väldigt vackert och enda smolken i bägaren är väl att man är medveten om det som väntar after lunch. Då är det nämligen brant stigning upp till Thengboche. På 1,5 timmar tas ca.600 höjdmeter. Vi har dock alla hittat en lugn jämn takt och även om det inte på något sätt är lätt att vandra uppåt 600 meter så klarade alla stigningen med bravur och verkade t.o.m. rätt pigga när vi nådde vår lodge. Vi hade dessutom rätt bra timing då det började regna rejält (snöblandat regn) precis när vi nådde fram. Klockan hade bara hunnit bli ett när vi flydde in i lodgen undan regnet så vi hade pinnat på rejält. Kul att se att alla verkar vara i bra form! Tyvärr var vädret även idag lite molnigt så missade återigen den fantastiska utsikten mot Everest, Lhotse och Nuptse. Kanske i morgon… 

 J



Inne i klostret i Thengboche



När vi kommit fram lastade vi bara in våra grejer på rummen, bytte till torra kläder och begav oss sedan till klostret som ligger här. Klostret i Thengboche är ett av världens högst belägna Buddistkloster och är otroligt vackert. Här fick vi vara med när munkarna genomförde en av sina dagliga bönestunder. Deras böneläsande i kör (s.k. chanting) är otroligt suggestivt och vackert i sin enkelhet. Man glider lätt bort in i ett meditativt tillstånd. 

Regnet hade nästan slutat när bönestunden var över så vi tog en lite sight-seeing i den ytterst lilla byn Thengboche. Omgivningen är makalöst vacker. Tyvärr gör vädret att vi just nu inte kan njuta av det då dimman/molnen ligger kvar. Har vi tur vaknar vi upp i morgon till klart väder och då är det en nästan sakral upplevelse. Håll tummarna!

/Olov





Jakob lyxchillar pa rummet efter storartad insats
i den jobbiga backen upp till Thenboche






Utsikt over klostret fran vart rum




Jag och Jakob med vardfamiljen pa Khumbulodge 2011




Jakob (och systrar) med vardfamiljen pa Khumbulodge 2004



"Matsalen" pa Himalayalodge i Thengboche

Vi bor på Himalaya lodgei Thengbochesom kanske förtjänar en egen rad eller två. Ni kanske har läst mitt inlägg för två dagar sedan om att bli bortskämd? Här är allt tillbaka till det normala. Lodgen är av otroligt enkel standard. Rummen små och utan någon som helst finess eller lyx. Två sängar, fyra playwoodväggar och ett tak. Enda värmekällan är en vedeldad kamin i ”matsalen” så temperaturen i rummen är mer eller mindre densamma som ute. Just nu ca. 5-6 grader. Faktiskt känns det ännu kallare då det blir lite fuktigt och rått inomhus. Men det är fortfarande bättre än att sova ute. Enda ljuspunkten är möjligen att man skaffat en sitt-toa. Denna skall dock betjäna ca. 20 gäster som bor på vårt våningsplan så det blir inga långsittningar..

Pa besok i Thame

Tank dig att behova vinka av ditt barn och veta att det kommer att ta henne 1,5 timmar att bara ta sig till skolan, sedan skall hon delta i lektionerna och darefter har hon 1,5 timmar for att ga tillbaka hem! Sa ser vardagen ut for flera barn som gar i Thame skola. Det barnen klarar av pa 1,5 timmar tog vart team 3 timmar (!). Thame ligger en bra bit ifran det vanliga straket upp till Mount Everest. I en fantastisk dal ligger denna lilla by. Detta var den fattigaste skola vi sett under var resa. Dock blandades detta intryck av en lokal stolthet dar rektor och larare visade stort engagemang for skolans framtid. Vi berattade om Make a Kid Smile och vart Trash Book Projekt och framforallt lararna i engelska och science visade stort intresse for att delta. Glada blev vi! Lena

Make a Kid Smile i Namche Bazar

Glada barn, snoriga barn, nyfikna barn, helt enkelt underbara ungar är dagens budskap. De har dansat, sjungit, visat sina underbara leenden framför Marcs kamera så fort vi bett dem. Vi har besökt två skolor och vår slutsats är att det finns ett stort intresse för vårt Global Buddy School plattform och förstås för Make a Kid Smiles stipendier. De lärare och rektorer vi träffade är oroade: resurser finns inte i tillräcklig utsträckning för att kunna ge barnen den bästa möjliga undervisningen. De är oroade över det gap som växer mellan barn som kan läsa, räkna och skriva och föräldrar som inte kan. Behovet av pedagogiska leksaker för de minsta (barnen börjar skolan här när de är 4 år), av uppgraderingar av datorer och av nya skollokaler är enormt.

Vårt Trash Book projekt möter uppskattning. Skolorna vill vara med och är fascinerade av möjligheterna att bygga in Trash i undervisningen och att jämföra Trash med skolor i andra länder.

I morgon är det dags för nästa skolbesök. Det sista innan vi I sakta mak rör oss neråt igen.

Acklimatiseringsdag i Namche Bazar

Från och med idag delas gruppen i två delar med olika scheman. En grupp kommer stanna en extra dag här i Namche Bazar för att därefter ta sig ner till Lukla och Kathmandu där de kommer spendera några dagar med att bl.a. besöka skolor. Den andra gruppen fortsätter i morgon vandringen upp genom dalen mot Everest Base Camp (EBC) och Lobuche Peak.  Jag kommer av naturliga skäl bara kunna rapportera från denna gruppen.

Berget Tamserkhu

Vi hade idag en s.k. acklimatiseringsdag. För att vänja kroppen vid den höga höjden gjorde vi en klättring upp till en liten topp ovanför Namche Bazar. Den ”lilla” toppen, Khunde Peak, är 4.200m hög och innebär en klättring på ca 800 höjdmeter. Väldigt tufft med andra ord. Men i.o.m. att vi varit så högt och sedan går ner till Namche igen reagerar kroppen normalt positivt och vi är bättre förberedda på kommande höjder.

Klättringen erbjuder en fantastisk utsikt över det omgivande landskapet och de höga topparna som kantar dalarna. Tyvärr var vädret idag lite molnigt så vi missade chansen att få se Everest för första gången. Men vi fick ändå se ett antal andra toppar när molnen lättade och det är en nästan magisk upplevelse att se dessa giganter framträda ur molnen. Alla nådde toppen även om vissa fick slita lite ont och vi stannade bara tillräckligt länge för att ta de traditionella toppfotona. I Sigtuna där jag kommer ifrån präglades på 1000-talet det första svenska myntet av kungen Olof Sötkonung. Jag har med mig två repliker av detta mynt. Ett av dessa ”offrade” jag nu på toppen till bergsgudarna och bad om framgång och säkerhet för expeditionen. Det andra är tänkt att läggas på toppen av Lobuche Peak. Om jag nu lyckas ta mig upp dit…

Birgitta med sitt nya fadderbarn..?

Vi åt lunch på en lodge i den lilla byn Khunde där Birgitta förälskade sig i värdparets lilla dotter. Jag tyckte jag hörde något om fadderbarn..!? Vi fortsatte därefter ner till Namche Bazar. Nästan en timmes konstant, brant, nedförsbacke är betydligt mer slitsamt än det låter.

Väl nere var jag och vår huvudguide Ang Dawa tvungna att fixa med klättertillstånden och miljödeklarationen som alla expeditioner måste lämna in. Alla expeditioner måste deklarera varenda pryl de tar med sig upp på berget och dessa prylar måste sedan visas upp när expeditionen väl är nere igen. Det gäller allt från batterier till tonfiskburkar. Saknas något behåller de den deposition man lämnar. Allt för att inte bergen skall förvandlas till soptippar. Väldigt bra men naturligtvis lite påfrestande när man bara vill vila efter en hård dag. När väl detta var gjort var det dags att hyra utrustning till de i teamet som skall klättra men saknar egen utrustning.

Gänget kämpar sig upp mot toppen

Nu återstår middag om en timme och därefter förhoppningsvis lite vila. I morgon fortsätter vi till Tengboche.

/Olov

Byarna Khunde och Khumjung sett från Khunde Peak (4.200m)

Martin och Malin på väg mot Khunde Peak

Jag högt ovanför Namche Bazar

Phakding - Namche Bazar

Kan man bli för bortskämd? När vi såg vårt rum på Khumbulodge i Namche Bazar var jag tvungen att ställa mig den frågan.

Men låt oss börja från början. Väckning 06.00 och efter att ha vaggats till sömns av det strilande regnet på kvällen hade Jakob och jag fått en riktigt god natts sömn. För resten av gänget var det mer blandat. Vissa hade sovit gott, andra mindre bra. Frukost serverades 07.00 och gänget valde en blandning av gröt, toast och äppelpankakor. Till detta dracks the, the med mjölk eller kaffe. De flesta är heller inte svårövertalade att anamma våra guiders uppmaning att ta socker i allt. Man hävdar att detta hjälper till att motverka höjdsjuka. Kroppens belöningssystem firar gigantiska triumfer uppmuntrar gärna till intag av “den vita döden”. Det får blir avvänjning när vi kommer hem..!

Utsikt under vandringen

Kl. 07.30 var det packning på och dags att börja vandra. Klarblå himmel och strålande solsken gjorde livet lätt. Temperaturen i solen ligger säkert på 15-20 grader men sjunker snabbt så fort solen gått ner. I den klara luften och solskenet framträdde även de omgivande bergen i all sitt majestät och det var svårt att hålla blicken på stigen. Trots att vandringen fram till lunch är ganska lätt då man inte behöver ta särskilt många höjdmeter är det ändå ansträngande. Luften är tunn och stigen allt annat än slät och jämn. Ofta tvingas man balansera på stenar och kliva bland rötter. Det är jobbigt och tar på krafterna.

En härlig dag i solskenet och värmen

Efter lunch börjar dock den verkliga utmaningen. Man måste då ta sig upp för den beryktade Namchebacken för att komma till dagens etappmål – byn Namche Bazar. Backen börjar på ca 2.800m och slutar på knappa 3.400m. Alltså ca 600 meters stigning. Det känns, jag lovar. En ca 1,5 till 3 timmars vandring i konstant uppförsbacke.  Jag fick dock trevligt sällskap i uppförsbacken. Amerikanen Wally Berg som jag träffade när jag var här för sju år sedan slog följe med mig och vi samtalade hela vägen upp till Namche. Wally är ett stort namn här och i USA. Med fyra egna bestigningar av Everest, otaliga andra bestigningar, av berömda toppar och rykte som en av de verkligt stora organisatörerna av expeditioner är han lika fascinerande som han är trevlig. Bl.a. berättade han en sak som gjorde mig verkligt glad. Han sade att berget Kalapathar som ligger i närheten av Everest tidigare, i hans ögon bara utgjort en bra utsiktspunkt för fotografering av Everest. Nu hade dock någon satt dit en ängel som skapat en atmosfär och känsla på Kalapathar som gjorde klättringen värd ansträngningen för bara den sakens skull. När jag då berättade att det var jag tillsammans med bl.a. Lena Ramfelt (som just då gick 200 meter före mig) som placerat ängeln där blev han på Amerikanskt vis alldeles till sig. Kul! Samtalet med Wally förde med sig två saker; 1. Det går inte att gå för fort om man samtidigt vill prata på de här höjden vilket i sin tur medförde att jag höll en väldigt ”lagom” takt. Nyttigt och bra då en för snabb vandring upp för Namchebacken kan leda till höjdrelaterade problem. 2. Jag hade trevligt och den 1,5 timme långa uppförsbacken kändes väldigt kort.

Delar av gänget ramme i Namche

Väl framme i Namche tog vi in på Khumbulodge. För mig personligen är det ett kärt återseende då jag efter tre tidigare besök fått en väldigt fin relation med familjen som äger lodgen. Att av Pemba Sherpa (alla sherpas heter Sherpa i efternamn) som driver lodgen bli tilltalad med orden ”Olov, you are back again” känns speciellt när man befinner sig på en så avlägsen och svåråtkomlig plats. Vi hade under vandringen uppför den långa backen blivit utspridda då vissa vill gå lite fortare, andra tar det lite lugnare. Men en efter en droppade vi in i lodgens stora matsal där vi bjöds på the och kaffe. Till sist återstod bara två personer. Richard och Inga. Inga hade under dagen tyckt att vandringen varit jobbig och vi var därför oroliga att hon inte skulle orka med backen. Jublet visste inga gränser när hon och Richard dök upp. Inga har utan tvekan utfört den största bedriften av oss idag! Jag är också imponerad av Jakob (14 år) som utan knot och stor energi klarade av backen galant. Det lovar gott inför fortsättningen.

Så till frågan om man kan bli för bortskämd. Jag har som sagt bott på Khumbulodge tre gånger tidigare. Jag har alltid älskat atmosfären och gästfriheten men rummen har varit små och väldigt enkla och att duscha har varit ett mindre äventyr med ytterst enkel dusch i korridoren som många vill nyttja och med tvivelaktig tillgång på varmvatten. Toaletterna i korridoren skall vi inte tala om. När vi nu blev visade till våra rum möttes vi dock av en överraskning. De nybyggda rummen är stora, komfortabla och har eget badrum och dusch. Vilken lyx! Av de förtjusta utropen i korridoren från de andra i gruppen verkade inte jag och Jakob vara de enda som tyckte att det var fantastiskt. Så, kan man bli för bortskämd? Jag och Jakob är i alla fall överens – nej! Inte här och inte efter den ytterst ansträngande dagen.

En s.k. Stupa med Buddhistiska böneflaggor
med berget Taserkhu i bakgrunden

Kvällen avslutades med en trevlig middag där de flesta valde lodgens specialitet – Yakstek serverad på en rykande och fräsande talrik. Mycket gott och uppskattat. Alla är dock trötta efter dagens prövning och det blev inte någon sen kväll. När jag skriver det här är klockan 20.40 och de flesta sussar nog redan. Jag skall ”bara” försöka få in det här på bloggen vilket är något av en teknisk utmaning (som jag får berätta om vid annat tillfälle) sedan kommer även jag sova sött hoppas jag.

I morgon blir det acklimatiseringsdag för de i gruppen som skall till Base Camp och Lobuche Peak. Förhoppningsvis får vi då vår första glimt av Everest om vädret är bra. Make a Kid Smile-gänget skall besöka Hillary school och byn Khunde.

Liten pojke i byn Jorsale

Kathmandu - Lukla - Phakding

Att ställa väckarklockan på ringning kl.04.00 var inte helt nödvändigt. Inte bara jag hade sovit dåligt visade sig. De flesta var påverkade av tidsomställning och det stundande äventyret. Kl.05.15 lämnade vi hotellet och åkte ut till flygplatsen. Redan 06.55 landade vi i den lilla bergsbyn Lukla på 2.800m. Aldrig under mina tidigare tre resor har proceduren på flygplatsen gått så snabbt. Det var nästan så vi inte hann förstå vad som hände innan vi plötsligt drog våra första andetag av ren härligt krispig bergsluft.

Efter en timmes väntan på en lodge där vi åt en liten bit mat och drack te eller kaffe började vandringen. Första dagen är relativt lätt då man mestadels går nedför. Byn Phakding som är målet för dagen ligger 200 höjdmeter lägre än Lukla. Landskapet är nästan ofattbart vackert och den lätta vandringen gör att man kan njuta till fullo av alla intryck.

Halvägs till Phakdingefter ca 2 timmars vandring stannade vi för lunch. Luncherna tar ganska lång tid då matlagningskapaciteten på lodgerna är begränsad. När 13 personer beställer mat samtidigt tar det oftast mer än en timme och längre innan maten serveras. Det är bara att gilla läget, komma in i det lugna (och lugnande) tempot i Khumbudalen, och acceptera att vi inte är i Sverige lägre. Dessutom ger det oss tid att vila för att orka fortsätta vandringen.

Väl framme i Phakding fick vi våra rum på TashiTakilodge där jag bott två gånger tidigare. Sherpakvinnan som äger och driver lodgen känner vid det här laget igen mig och det är alltid roligt att träffa henne. Mer förvånande var kanske han hon kom ihåg när Jakob, då bara sju år, var med för sju år sedan. Kul!

Efter en liten stunds vila och fixande med packningen tog de flesta i gänget en tur till klostret som ligger högt uppe på en bergssida ovanför Phakding. Fantastiskt vackert och en oerhört fridfull plats. Dessutom bra för acklimatseringen att komma upp ett par hundra höjdmeter för att sedan gå ner igen och låta kroppen vila på lägre höjd.

Nu väntar vi på middagen om en stund och jag skall försöka fixa så att tekniken fungerar. Läser ni detta idag onsdag har jag lyckats, annars får ni läsa det i morgon när vi nått NamcheBazar där jag vet att tekniken fungerar.

Hela gruppen efter landning pa Luklas flygplats

Buddhistklostret ovanfor Phakding

Under vandringen till Phakding

Ett av manga fantastiska berg

Besökpå ACME Academy

Vi har haft en fantastiskdag på ACME Academy! Mycket har hänt sedan vi var där senast: toaletterna är lagade, skolgården är I ordninggjord med basketkorg och bordtennisbord. Nya mikroskop står I skåpet I klassrummet där eleverna har NO-ämnen. Bra jobbat eleverna på SSHL som gjort detta möjligt. Tuschpennor och Duploklossar och allt annat som vi tagit med oss till ACME är överlämnat. Duploklossarna är redan provade av barnen. Bra jobbat alla familjer I Sigtuna som bidragit med pengar och leksaker!

Vi kan vara stolta over vad vi har åstadkommit på ACME! Under högtidliga former överlämnade vi Make a Kid Smile diplom till de 8 elever som fått stipendier under året. Vi har flera nya idéer på gemensamma projekt mellan våra Global Buddy Schools: Vad sags om besök av nepalesiska studenter I Sigtuna? Om att hitta möjligheter så att svenska lärare kan komma till Katmandu och lära ut om de pedagogiska modeler som används I Sverige? Eller vad sägs om att hitta resurser så att vi kan göra så att klassrummen på ACME kan fålite färg på väggarna, lite nymålade möbler och en och annan white-board? Idéerna är många, intresset stort och energin finns!

Nu vandrar vi vidare! Upp i Himalaya till Hillary School – I övermorgon ska vi varadär!

Kathmandu - dag 2

Ännu en dag i fantastiska Kathmandu. Men först måste jag börja med gårdagskvällen. "Vår" guidefirma, Peak Promotion, bjöd på en fantastisk kväll på en väldigt speciell restaurant med Nepalesisk mat och uppträdanden med Nepalesiska folkdanser och musik. Trots att alla var rätt slitna efter flygresan höll vi oss vakna och njöt av föreställningen. Faktum är att några t.o.m. orkade med en ganska sen kväll i baren på hotellet. Det var skönt med sovmorgon.. :-)

Dagen har varit hektiskt med möte på Peak promotion för att gå igenom hela upplägget för expeditionen en sista gång, sista inköpen för att komplettera utrustning, lunchmöte med Ram Krishna, en gammal vän här i Kathmandu, möte med svenske Tommy Gustafsson, en av initiativtagarna till jätteprojektet Save Everest Cleaning Expedition, nytt möte på Peak, packning och sista genomgång av all utrustning, middag på mysig Thairestaurant och nu till sist lite bloggande. Sedan blir det sängen!

I morgon är det nämligen väckning kl.04.00 för pick-up kl.05.00 och transport ut till flygplatsen. Har vi tur är vädret uppe bergen gynnsamt och vi kan flyga till den lilla bergsbyn Lukla på 2.800m. Där börjar det riktiga äventyret..!

Håll tummarna för att tekniken fungerar så jag kan göra en ny uppdatering av bloggen i morgon.

Till sist - tack för alla kommentarer. "Kepp it up" - det uppskattas!

Jakob framför välkomstskylten på hotellet

Hela gänget på välkomstmiddagen. Närmast kameran-
Wongchu Sherpa, ägare av Peak Promotion och en god vän

Normal elstolpe i Kathmandu -
någon som undrar varför strömmen
går hela tiden..?

Äntligen - Kathmandu!

Jag kan faktiskt längta bara till Kathmandu. Jag behöver inte ens ta mig upp i bergen, bara jag får känna den helt unika atmosfären i Nepals huvudstad.

Kathmandu - en orgie i färger, lukter och upplevelser

Och nu är jag här - för fjärde gången! Allt är sig likt. Folkvimlet, färgerna, de speciella lukterna, människorna, röran men ändå lugnet, alla människor jag lärt känna, maten och affärerna. Allt det som gör Kathmandu till den fantastiska plats det är.

Efter en flygresa via Doha höll det på att sluta i moll. Sikten var tydligen urusel i Kathmandu och vi var tvungna att cirkla över flygplatsen i nästan en timme innan besättningen vågade göra ett landningsförsök. Ett landningsförsök som avbröts precis innan vi skulle ta mark då sikten fortfarande inte bedömdes vara tillräckligt bra. Risken var att vi skulle tvingas gå till en annan flygplats. Nytt väntläge ovanför Kathmandu innan vi till sist kunde landa. Pust...

Som vanligt väntade Wongchu Sherpa och hans guidefirma Peak Promotion på oss och vi fick ett varmt välkomnande. Efter en liten "krock" mellan vår buss och en DHL-buss tog vi oss igenom kaoset i Kathmandus trafik till hotellet i centralt i stadsdelen Thamel där vi checkade in på hotell Holy Himalaya.

Hela gänget i bussen på väg till hotellet

Vi är trötta efter få timmars sömn (om ens några) men lyckliga att vara här. Alla verkar nöjda och glada och har massor av "att-göra-saker" på sina listor. Vissa skall besöka skolor, andra köpa och hyra klätterutrustning, alla vill utforska Thamel och Kathmandu.

I morgon har vi en hel dag med fixande innan vi tidigt på onsdag morgonen tar oss ut till flygplatsen för att flyga till byn Lukla och påbörja vårt bergsäventyret.

Återkommer....

/Olov

Första lunchen

Dags att åka!

I drygt ett år har expeditionen planerats och förberetts. Nu är det äntligen dags!

Månader av planering av flyg, dagsscheman, utrustning, boende, bärare, guider, träning och förberedelse för nästan fyra veckors bortavaro från jobbet är äntligen till ända. Nu är det bara knappt tre timmar till dess gruppen möts på Arlanda. Otåligheten går att ta på. Nu vill vi bara åka!

Jag hoppas första inlägget från Kathmandu och Nepal kan levereras i morgon eftermiddag svensk tid. Låt oss hålla tummarna för att all teknik fungerar som den ska.

Ni kan lätt följa det planerade dagsschemat under fliken "Basfakta och Schema för expeditionen". Var med oss i era tankar och lämna gärna kommentarer - det stödet kommer vi behöva för att nå våra mål!

Vi ses i Kathmandu!

Före -
långhårig slyngel, 14 år och mest intresserad av att chilla och titta på tv

Efter -
samma 14-åring nu välfriserad, välmotiverad och vältränad redo för sitt första stora äventyr

Något sliten efter sista träningspasset men formen är god efter
30 pass på 6 veckor

Är allt med? Tack och lov hjälper erfarenheten efter tre tidigare
expeditioner till Himalaya och otaliga äventyr i andra "fjäll"  att
känna viss trygghet i att allt faktiskt är med.

Make a Kid Smile, del 2- Gamla vänner

Gamla vänner.


Vi skall träffa gamla vänner och vi skall skaffa nya när vi är i Nepal.

Vi börjar med de gamla: Så fort vi kommer till Katmandu beger vi oss till ACME Academy - skolan där det började med 2 "bonusbarn" - och där MaKS i år har delat ut 8 stipendier. Vi har gjort i ordning fina certifikat som vi under högtidliga former kommer att dela ut till de 8 barnen. Då kommer vi att känna oss nöjda!

Det finns en glädje som delas med sorg i det arbete jag under mina två år med Make a Kid Smile känner: Det finns en optimism och en stolthet i att känna att vi tack vare våra insatser har möjliggjort för ytterligare 8 barn att få gå i en bra skola i ett av världens fattigaste länder. Detta blandas dock hela tiden med en sorg över att vi inte gör mer!
 En av mina passioner i livet är utbildning, alltifrån de första skolåren upp till universitetsstudier. Som förälder och som lärare har jag förmånen att följa och aktivt delta i alla delar. Utan en bra utbildning kommer våra barn inte att klara sig i den globala konkurrensen. Det räcker inte längre att vara bäst i klassen, heller inte i skolan, man måste vara bäst i världen. Utan en bra och utbredd utbildning för barnen i Nepal kommer inte bara barnen och deras familjers framtid att vara osäker utan hela landets framtid kommer att kraftigt begränsas till att betraktas som ett land för turism, out sourcing och fattigdom. Är det vårt ansvar? Utan tvekan! När det gäller lärande finns ingen skillnad mellan mina barn, dina barn och deras barn! Vi har alla ett eget ansvar för att öka möjligheterna för att barn runt om i världen skall få, inte bara utbildning utan den allra bästa utbildningen. 

Make a Kid Smile handlar inte bara om att ge barn i Nepal möjilghet att gå i skolan. Vår ambition är större än så. Global Buddy Schools är ett annat viktigt mål! Läs mer om det i nästa inlägg och hur vi också på vår resa kommer att skaffa oss nya vänner.

 /Lena R

Planering, förberedelser och säkerhet

En första genomgång med delar av
gruppen

Erfarenheten från tre tidigare expeditioner till området runt Everest har lärt mig mycket om vikten av ordentliga förberedelser. Det gäller både för att garantera säkerheten, men i nästan lika hög utsträckning också för att alla skall kunna njuta så mycket som möjligt av den fantastiska upplevelsen. Därför har gruppen träffats två gånger innan avfärd för att ordentligt gå igenom förutsättningar och upplägg. Allt ifrån dagsschema till utrustning och mental inställning har gåtts igenom och diskuterats. Dessutom har otaliga frågor dryftats via mail och telefon. Jag är övertygad om att gruppen är väl förberedd för det som komma skall!

Säkerheten är naturligtvis A och O.

Livräddning av AMS-sjuk kamrat 2002

Ur ett medicinskt perspektiv klassas höjder över 3.500m som "extremt hög höjd". Denna höjd når vi redan dag två och vi kommer vistas över 3.500m i 15 dagar. Runt 3.500m och högre påverkas kroppen starkt av det låga trycket och den syrefattiga luften vilket drastiskt ökar risken för höjdrelaterade sjukdomar, s.k. Acute Mountain Sickness (AMS). AMS orsakas av att kroppen inte hinner acklimatisera sig till den ökande höjden. Om man drabbas av AMS finns bara ett sätt att bota sjukdomen - man måste ner på lägre höjd. Snabbt! Underlåter man att gå ner utan försöker fortsätta upp är AMS i förlängningen en dödlig sjukdom. Jag var under en expedition 2002 själv nära att förlora en vän i AMS. AMS förebyggs framför allt av att man lägger in acklimatiseringsdagar i schemat. Dagar då man stannar på en viss höjd ett extra dygn för att ge kroppen tid att vänja sig vid det lägre trycket och den syrefattiga luften. Man kan inte "träna" sig för den höga höjden på hemmaplan. Det spelar i princip ingen roll om du är elittränad när du kommer till Himalaya, du kan ändå drabbas avAMS om du går upp för snabbt.

Jakob tränar i skogarna runt Sigtuna

Backträning

Till skillnad från höjden finns det dock en hel del annat du faktiskt kan träna på innan du åker. En god fysik kommer göra vandring och klättring så mycket mer njutbar. Till Everest's basläger kan de flesta ta sig. Det är ren vandring och ingen klättring. Dryga dagsmarscher på 6-8 timmar i bitvis branta uppförsbackar samt den tunna luften gör dock vandringen betydligt mer utmanande än här hemma på havsnivå. Att redan på hemmaplan ha vant kroppen vid långa "promenader" med ryggsäck på ryggen gör att du kommer klara vandringen i Himalaya så mycket bättre. Under dessa träningsrundor är det också viktigt att använda och prova ut den utrustning du skall använda i Nepal. Ej ingångna kängor, för varma tröjor, blixtlås som krånglar, ryggsäck som sitter illa, o.s.v. kan förstöra hela upplevelsen och i värsta fall tvinga dig att vända. Det är även viktigt att vara mentalt förberedd för att kunna njuta av expeditionen. Att veta vad som krävs av dig och din utrustning, att veta vad som väntar i form av klimat, boende, mat o.s.v., att vara inställd på att saker och ting inte kommer bli riktigt som planerat när vi väl är på plats gör att man slipper oroa sig i onödan utan kan njuta av stunden. Skillnaden med eller utan dessa förberedelser är påtaglig och därför oerhört viktig.

Lite isklättring vid Storulvån
som förberedelse

För bestigning av Lobuche Peak krävs delvis lite annorlunda och fler förberedelser. Först och främst är det önskvärt att man har viss erfarenhet av klättring. Att kunna hantera isyxa, stegjärn, karbiner, rep och sele är önskvärt. Dessutom krävs betydligt mer av fysiska förberedelser. Bestigningen är oerhört jobbig och tar lång tid. Under 8-12 timmar arbetar kroppen på högvarv nära max vilket ställer krav på intensivare fysisk träning på hemmaplan. Under drygt två månader har jag därför underkastat mig ganska tuff konditionsträning av varierat slag. Jag har i högt tempo bestigit fjäll i Jämtland, jag har kört hårda cykel-/crosstrainer-/löpbandspass på Timeout, jag har plågats av Hjalmar på Tabatapass, jag har genomfört intervalliknande tennispass  och även kört hårda pass i Sigtunaskogarnas branta backar med 20kgs ryggsäck. Om det räcker..? Det vet jag om lite knappt en månad...!

Det finns dock två saker man aldrig kan förbereda sig för eller träna på - Dåligt väder och sjukdom. Mot dessa två faror står man hjälplös om de skulle inträffa. Bara att hålla tummarna alltså.

Test av utrustning och fysik i den
Jämtländska fjällvärlden

Målet - en Jämtländsk fjälltopp -
i bakgrunden

Vaccination tillhör också
förberedelserna