8/5 - Teamet utspritt pa berget

Just nu sitter jag och Jakob pa underbara Khumbulodge i Namche Bazar. Det ar varmt (inte minusgrader pa rummet), rent (allt ar relativt), tjock luft (naja - 3.500m ar i alla fall battre an 5.000m), fungerande teknik (min dator strejkar dock fortfarande - troligen harddiskkrasck) och har finns lakare och mediciner.

Som jag rapporterat tog vi igar beslutet att splittra teamet ytterligare. I morse gav Birgitta, Magnus, Jakob och jag oss av fran Pheriche. Det var dimmigt och snoade latt. Jag hade redan vid sextiden varit ute for att se om det gick att skymta Malin, Martin och Henrik pa vag mot toppen pa Lobuche Peak men sikten var max 50 meter. Forhoppningsvis var den battre 1500m hogre upp dar toppteamet befann sig. Jag har inte fatt nagra rapporter sa jag vet inte hur det gatt for dom. Jag aterkommer sa fort jag vet nagot, jag lovar. Planen for oss andra var att Birgitta och Magnus skulle till Thengboche men jag och Jakob skulle fortsatta vidare till Namche Bazar. Eftersom det ar dubbla distansen jamfort med Thengboche skyndade jag och Jakob pa stegen och lamnade Birgitta, Magnus och en guide bakom oss. Da det ar min fjarde resa hit kande jag att vi inte bovde en guide.

Det blev en i manga stycken magisk dag. Jag madde, pa ren bonnsvenska, skit, tillstandet hade forvarrats under natten, men proppade i mig de tabletter jag hade. Efter bara en halvtimme sprack himlen upp och solen visade sig fran en klarbla himmel. Vi hittade ett tempo som blev till rena meditationen. Vi tryckte pa utfor och gick langsamt men stadigt uppfor. Min fysiska status tillat inga "sprinter" men med ett steg varannan sekund uppfor orkade vi ta de tva mordarbackarna (den ena tar 1 timme konstant uppfor, den andra 1 timme och 15 minuter) utan att det ens kanndes jobbigt. Det ar vad min van Wally Berg (Wally ar en av varldens mest kanda guider och tydligen van da han nar vi aterigen mottes, den har gangen i Gorak Shep for tre dagar sedan, presenterade mig for sin grupp av klienter som "my Swedish friend Oleg. Nastan ratt alltsa...) forra veckan kallade "Mountaineers tempo", langsamt men ihardigt. Hela vandringen fran Pheriche till Namche tog sex och en halv timme, vilket ar ganska snabbt. Da satt vi bara ner en enda gang i 40 minuter for att ata lunch. Inte ett pip av missnoje fram Jakob. Inte ett pip av klagan fran mig. Det magiska bestod namligen i att tempot gjorde att vi inte kande oss trotta, solen sken och vi var nastan ensamma. Helt otroligt! Langa stunder var det bara vi pa stigen. Vi stannade da och da till for att bara njut av det storslagna landskapet, de blommande rododendronskogarna och Everest som visade sig i all sin majestat. Vi fick tom se bergsgetter. Normalt oerhort skygga men nu bara 5-10 meter ifran oss pa bergssidan. Det blev en, trots sjukdom, underbar dag. Val framme i Namche checkade vi in pa Khumbulodge dar familjen omedelbart tog sig an mitt fall. Dottern (tandlakare utbldad i Canada) tog med mig till det lokala apoteket. Efter kort undersokning konstaterades "chest infection" och en dos antibiotika plus hostmedicin inhandlades. Kanske kan man fa sova i natt utan att hosta och ma lite battre om nagra dagar...!

Nu har vi just bestallt "Yak Sizzler", Yakstek som serveras pa rykande och frasande fat. Mums...!

Till sist maste jag lagga till nagot jag glomde beratta igar. Pa vag ner fran Lobuche till Pheriche stotte vi ihop med den svenske Everestklattraren Robin Trygg vi skulle traffat i Base Camp men missade pga vara olika scheman. Tillsammans med honom var ocksa hans flickvann Jenny och Oscar Kihlborg. Oscar, som jag via min svager kanner sedan tidigare, var tillsammans med Mikael Reutersward forste svensk att bestiga Mt. Everst 1990. Det blev ett langt och hjartligt mote mitt i backen upp fran Thukla och vi haller naturligtvis tummarna for Robin som troligen kommer forsoka na toppen i mitten pa naste vecka. Hall koll pa TV4 och pa hans blogg - lank finns till hoger pa den har bloggen!

/Olov