torsdag 5 maj 2011

3/5 + 4/5 Obs två inlägg!!

Som jag misstänkte fick vi stora tekniska problem när vi gick över till sattelitsändning. Jag har inte kunna sända på två dagar. Därför kommer här två inlägg på en gång. Håll till godo.

3/5
Tyvärr har Magnus idag på morgonen tvingats gå ner och lämnat teamet. Han har mått dåligt i flera dagar och ville/orkade inte fortsätta upp. Framförallt har han sovit väldigt dåligt och haft problem med aptiten. Båda är symptom på att kroppen inte acklimatiserar sig som den skall. Känner han sig bättre i morgon efter en natt på lägre höjd kanske han kan gå upp igen. Om inte fortsätter han ner till den relativa bekvämligheten i Namche Bazar och väntar på oss där. Magnus har med sig en guide och bärare så han är inte lämnad ensam.

Dagens vandring var tung, mycket tung. Alla är helt slut nu på eftermiddagen och ligger och vilar (utom jag som ju måste blogga.. ☺ ). Egentligen är vandringen i sig relativt skonsam med ”bara” en rejäl stigning. Annars sluttar det ganska sakta uppför, men ändå uppför hela tiden. Det är trots allt 600 höjdmeter som skall tas mellan Dingboche och dagens mål Lobuche. Nej, det är höjden som nu i full styrka drabbar oss. Varje steg känns tungt och kroppen kämpar för att få tillräckligt med luft. Lobuche där vi befinner oss ligger på nästan exakt 5.000 m och här finns bara hälften så mycket syre som på havsnivå. Den fem timmar långa vandringen sög musten ur oss. Positivt är dock att alla bara verkar trötta, ingen uppvisar några allvarliga tecken på dålig acklimatisering. Vi har alla dålig aptit men än så länge är det inget stort problem. Vi tvingar i oss maten. Jättekul är också att Birgitta som mått dåligt några dagar, idag kände sig bättre och tog sig i lugn sansad takt hela vägen fram till Lobuche och mår dessutom bättre än de föregående dagarna. Henrik har även han gjort en närmast mirakulös come back. Han ser jättestark ut och mår bättre än på flera dagar. Jag måste också få berömma min ”lille” 14-årige son som strävar på trots att han idag var oerhört trött på slutet. Han uppvisar inga som helst tecken på dålig acklimatisering men det är en utpumpad liten gosse som sover i sängen bredvid mig just nu. Malin och Martin ser fortsatt starka ut även om de också var rejält trötta vid ankomsten till Lobuche.

Vi lät dock inte tröttheten hindra oss från en liten acklimatiseringstur ca. 80 höjdmeter ovanför Lobuche. Klättringen var väl värd mödan då vi fick en fantastisk utsikt över Khumbuglaciären, de majestätiska bergen och den vackra dalgången. Vi satt 30 minuter i solen och bara njöt. Vädret har för övrigt varit väldigt växlande under dagen. Ömsom sol, ömsom moln och till och med lite snö. Det är också betydligt kallare nu. Nu går det inte längre med shorts och t-shirt. Nu åker de tjockare plaggen fram. Jag utgår från att det blir minusgrader i natt vilket naturligtvis även påverkar innetemperaturen då isoleringen är obefintlig, fönstren dragiga och den enda värmekällan i huset står i matsalen.

Till sist vill jag också berätta att vi idag för första gången såg Malins, Martins, Henriks, Magnus (om han blir bättre) och mitt stora mål – Lobuche Peak. En både upphetsande och lite skrämmande syn. Det ser högt och brant ut…! Tack och lov intygar vår huvudguide Ang Dawa (som själv bestigit berget tre gånger) att vi har visat oss väldigt starka och att vi kommer klara det om bara vädret blir bra och vi slipper sjukdomar. Låter lovande!

Nu lite vila även för mig.

/Olov


4/5

Först en glad nyhet igen. Magnus mår bättre och är på väg upp. Vi får se hur hans schema kommer se ut nu när han tappat ett par dagar. Möjligen blir en bestigning av Lobuche Peak svår att genomföra då han missat acklimatiseringen. Men förhoppningsvis orkar han Kalapathar och Everst Base Camp.

Idag gick vi från Lobuche till Gorak Shep. Jag har alltid ogillat Lobuche av två skäl. Oftast mår man inte bra här pga. höjden, dessutom har jag alltid sett Lobuche som en smutsig och ofräsch plats. Jag får nu revidera min syn på Lobuche lite. Det har bl.a. byggts en ny lodge som vi bodde på. Mother Earth House som lodgen heter är naturligtvis ytterst spartansk men för att ligga på 5.000 meters höjd är den riktigt bra. Relativt stora rum, heltäckningsmatta (skönt när det är kallt), tapeter på väggarna i stället för nakna playwood-väggar och riktigt bra mat. Tyvärr gäller samma sak här som de flesta andra lodger så här högt upp, en enda toalett skall betjäna ett 40-tal gäster. Ni kan förstå köerna på morgonen...

Vandringen till Gorak Shep är inte särskilt lång och erbjuder bara en lite brantare stigning. De två timmarna är dock ganska sega då det konstant sluttar uppför och vi nu befinner oss över 5.000 m hela tiden. Mest led Jakob. Han hade redan igår en tung dag och på kvällen bröt en rejäl förkylning ut med ont i halsen och feberkänsla. Tack och lov inga symptom på höjdsjuka. När vi vilade under eftermiddagen tog jag honom i min säng för att han skulle hålla värmen. Vid middagen tvingade han i sig en talrik soppa och fick sedan lite tabletter och gick och lade sig. Han sov gott hela natten (jag var uppe vid 3-4 tillfällen och kollade honom) och i morse mådde han lite bättre. Dock inte bra varför vandringen till Gorak Shep var plågsam trots maklig takt. Martin som igår kväll plågats av huvudvärk mådde bättre. Malin och Henrik var också piggare än igår. Birgitta är mycket fräschare än för två dagar sedan och maler på i maklig men stadig takt.

När vi väl nådde Gorak Shep beslutade vi oss för att ta en snabb kopp the och sedan bege oss upp på berget Kalapathar. Vädret var strålande och från toppen av Kalapathar har man den utan jämförelse bästa utsikten över Everestmassivet och de kringliggande bergen. Det gäller alltså att passa på innan molnen drar in och utsikten försvinner. Jakob var dock så sliten att vi beslöt att han skulle stanna nere i Gorak Shep för att orka morgondagens vandring till Base Camp. Även Birgitta som hade det jobbigt skulle känna efter innan hon beslutade sig för vad hon skulle göra. Vi andra fyra begav oss dock uppför bergssidan.

Bestigningen är en oerhört slitsam historia. Den 5.650 m höga toppen på Kalapathar ligger nästan drygt 600 höjdmeter ovanför Gorak Shep. Stigen upp verkar oändlig och det är ett steg i taget som gäller. Med normalt trekkingtempo tar det ca 2-3 timmar att nå upp. Jag och Martin gjorde det, utan att ta ut oss, på en timme och femton minuter och Malin och Henrik var bara ca. 20-25 minuter efter oss. Det lovar gott inför Lobuche Peak då form och acklimatisering ännu så länge verkar vara på topp.

Kalapathar är en väldigt speciell plats för alla som orkar ta sig upp. Det är här som magin från världens högsta berg och de andra bergen runt omkring är som mest påtaglig. Det finns energier här som inte går att beskriva utan måste upplevas. Alla blir berörda på toppen. Många av er som läser bloggen vet att jag har ett väldigt speciellt förhållande till Kalapathar. För tre år sedan hade jag förmånen att få delta i ett världsomspännande fredsprojekt initierat av en svensk kvinna, Lehna Edwall. Som en del i detta projekt placerade jag och teamet jag reste med då ut ängeln Hope på toppen av Kalapathar. Det var en av mina starkare upplevelser i livet. Nu efter tre år återsåg jag henne. Helt insvept i böneflaggor och heliga schalart (s.k. Kator) stod hon där och välkomnade mig. Jag slängde av mig ryggsäcken och rusade fram till henne och släppte henne inte på fem minuter. Tårarna strömmade ner för mina kinder. Jag tror även de andra tre fällde tårar av rörelse för, som sagt, platsen är väldigt speciell. Möjligen är det här höjdpunkten på resan. I alla fall för mig. Målet att bestiga Lobuche Peak finns naturligtvis kvar men skulle jag av någon anledning missa toppen kommer jag ändå känna stor tillfredsställelse tack vare dagens upplevelse. Som inte slutar här. Vi stannade på toppen en dryg timme. Njöt av utsikten och stämningen. Jag hängde också upp böneflaggor på Hope och bad om lycka för familj och vänner, för teamet på berget och för den kommande bestigningen. Med stark sinnesrörelse sade jag hej då till Hope och vi började nedstigningen. Efter ca. 100 höjdmeter tittar jag nedför stigen och får till min oerhörda förvåning se min son kämpa uppför backen tillsammans med en sherpa. Då brast det totalt. Storgråtande sprang jag Jakob till mötes och länge kramades vi där på en av jordens mest fantastiska platser. Efter en lunch i Gorak Shep hade han kännt sig så bra att han ville försöka ta sig en bit upp. Ju längre upp han kom desto starkare blev viljan att nå toppen. Tyvärr orkade jag inte vända om och följa med honom till toppen, men tillsammans med sin sherpa Dendi fortsatte han uppåt. Jag var oerhört stolt och rörd, vilken liten kämpe! Ytterligare några hundra höjdmeter längre ner mötte vi Birgitta som även hon strävade på mot toppen. Det blev ännu ett känslosamt möte. Jag kommer antagligen sova gott efter all sinnesrörelse och allt gråtande…. ☺

I morgon bär det av mot Mt. Everest Base Camp. Där kommer vi träffa den svenske klättraren Robin Tryggs team (han själv är kanske uppe på berget). Vi kommer tillbringa en natt i deras läger (i tält för första gången på resan) innan vi vänder nedåt dalen igen.

/Olov

Teamet framför berget Pumori.

Birgitta fyller år.

Berget Lobuche Peak, ett av våra mål.

Olov återser ängeln Hope efter tre år.

Hela teamet på toppen av Kalapathar.

Olov träffar Jakob på väg upp till Kalapathar.

12 kommentarer:

  1. Oj, det blev väldigt känslosamt här hemma också av att läsa om de senaste dagarnas upplevelser! Vad starka ni är allihop, vilka upplevelser ni har, vilken känsla ni bär med er, vilka minnen ni kommer att ha.

    Och käre Jakob - vilken kille, vilken kämpe, min älskling! Återigen (ja förlåt en stackars känslosam mor) massor av pussar o kramar till dig! Och en hel del till pappsen också... :)

    Tänker på er, när ni just nu förhoppningsvis har nått fram till base camp...

    SvaraRadera
  2. Så härligt att höra från er igen. Naturligtvis översvallande glad att det gått så bra för Henrik, men det känns som litet synd om Magnus. Henriks mamma har fått bloggadressen idag.
    Här är vi djupt imponerade av de fina referaten dag för dag! Lycka till framöver!

    SvaraRadera
  3. Älskade lilla Jakob, kämpa på! Tänker jättemycket på dig och är oerhört imponerad <3

    Kämpa på du också lilla pappa! Se till att ta hand om dig själv också och inte bara de andra i gruppen!

    Puss <3

    SvaraRadera
  4. Så underbart att läsa om er resa, en resa för kropp och själ. Vilken läsning, du skriver så inlevelsefullt Olov. Jag ser bilderna på er och ni är så duktiga, kan riktigt känna hur ni kämpar och njuter. Pendlar mellan helvete och himmelrike. Nu är ni nog framme snart på EBC. Skickar en extra tanke till Magnus.
    Kramar till er alla och extra puss till Gittan, älskade syster, Ullis

    SvaraRadera
  5. Kämpa på alla och Magnus jag hoppas och tror att du fixar det man var rädd om hälsan.
    / Stefan

    SvaraRadera
  6. Hej!
    Vad roligt att det går bra för er Martin o Malin vi vet att ni orkar med att bestiga Lobouche peak oxå.Ha en underbar vandring och ta många kort som vi får se sen
    Ulrika o Clara

    SvaraRadera
  7. Fantastisk Olov att få nästan "direktreferat" och höra hur ni kämpar på och vilka fantastiska upplevelser ni får!
    Man blir upprymd och förstummad.

    Hoppas att alla kan vara med enligt plan och att hälsan är med er.

    Du vet min devis: LEV VÄL!

    Hälsa alla.
    /Mats

    SvaraRadera
  8. Nu har jag läst om ert fantastiska äventyr. Jag är avis en sån upplevelse men gläds med er förstås. Längtar efter mer att läsa. Kram till er alla lite extra till Malin o Martin ./Mamma Eva

    SvaraRadera
  9. Hej, Nu har jag åxå läst om de senaste dagarnas strapatser! Låter helt fantastiskt och jag försöker verkligen förstå hur det känns att titta ut över dessa enorma bergsmassiv och den som jag förstår helt fantastiska vyn, med alla bergstoppar och alla vackra dalar. Ska bli så kul att få se ännu mera bilder när ni kommer hem igen. Kämpa på nu så håller jag tummarna för bra väder! :-)
    Många hälsningar till er alla. /Pappa Bobo

    SvaraRadera
  10. Tack för läsningen och bilderna från de sista dagarna!Olov du skriver med en sådan känsla så det blev till att torka tårarna.Hoppas ni får vara friska och ha kraften så att ni alla kan få fortsätta med denna fantastiska,ansträngande känslomässiga vandring för både kropp och själ!Önkar er allt gott Anna

    Massor med tankar och kramar till dig Gittan,Anna

    SvaraRadera
  11. Fantastisk läsning. Man lever sig verkligen in i händelserna. Hälsa Martin & Malin att brottstatistiken har flugit i taket sedan de lämnade stan öde åt buset. Håller tummarna för er och hoppas att allt går bra.
    /Mattias Bedding

    SvaraRadera
  12. Kan bara hålla med alla föregående kommentarer:
    mycket livfullt beskrivet.

    Magnus, kämpa på, jag hoppas innerligt att du kryar på dig och lyckas ta dig vidare.

    SvaraRadera